Ur "Kring prästfolket i Bunkeflo" Av William smith

Tredje bröllopet i Bunkeflo. 

Alma och Fredrik 

Under sin ungkarlstillvaro i Eslöv hade sonen Alfred
gjort bekantskap med en ung landskronabo:Fredrik Schmidt,
som hade anställning vid den närbelägna Stabbarps gruva,
förmodligen i och för sin praktiska utbildning.

Hans fader, den danskfödde men till Sverige 1847 inflyttade Jörgen C.M. Schmidt,
som arbetat sig fram till en ansedd ställning i staden där var både stadsfullmäktige
och landstingsman samt dansk vice konsul,
hade nämligen som företagare jämte en spannmålshandel
även grundat en tegelbruksrörelse vars övertagande
en gång kunde falla på äldste sonens lott. 

Något närmare om huru vänskapen mellan Alfred och Fredrik utvecklat sig är icke känt,
men att den uppnått en viss grad av förtrolighet framgår redan av det faktum,
att Alfred - såsom Mimmi beskrivit i sitt pingstbrev av 1880 -
en dag tog vannen med sig till sitt föräldrahem.
Sannolikt har detta besök upprepats men källorna namna intet därom.

Däremot är det visst, att förlovning följde 
d.4 sept. 1881 mellan Alma Constantia Hallengren ochFredrik Schmidt. 
Förlovningen följdes rätt. snart av giftermål,
och krönikören såg icke någon gång Alma under hennes flicktid.

Så som jag minns henne - från fotografier och senare sammanträffanden,
det tidigaste, 1886 på sommaren - var hon mycket vacker och välvuxen
med blida regelbundna anletsdrag och stora grå ögon.
En djup jämnflytande stämma och ett stilla väsen omgav henne, 
tyckte jag, med ro och trygghet.

Fredrik var en ståtlig man,som bar sitt huvud högt och som med sina blå ögon,
sin kraftiga näsa och sitt belevade och säkra uppträdande gjorde ett imponerande intryck.
Tack vare ett utmärkt minne, lätthet att finna ord och förmåga att
illusoriskt återge personer och situationer kunde han vara mycket underhållande.

Genom sin härstamning var han mycket intresserad av dansk 1800-tals litteratur
och äldre dansk kultur över huvud taget.
Speciellt hade han studerat 1864 års dansk-tyska krig,
vilket han mindes från sin egen tid som 11-årig ungdom.
Han besökte vid ett par tillfällen slagfältet vid Dybböl. 

Fredriks faderJ.C.M. Schmidt avled 1883.
Efter fömodligen förutbestämd plan övertog nu Fredrik tegelbruksrörelsen.

Såsom mindre hasardbetonad än spannmålshandeln borde denna form
av företagarverksamhet bereda en tryggare framtid,
och vi se därför huru han och fästmö Alma nu tar steget ut och 31 Juli 1883
beseglar sitt förbund med bröllop i Bunkeflo.
Bröllopet har väl på grund av sorgtiden måst hållas inom en trängre ram,
och det ser ut, som om endast en tärna med marskalk bistått brudparet.
Tärnan var kusinen Hanna Ruth och marskalken Fredrik Neess,
också han kusin, men icke till bruden utan till brudgummen
(Fredrik Neess, sedermera konsul var son till
den äldre fru Schmidts syster Jörgine "Gine"Houmann,
gift med en äldre konsul Neess, och hade således även han danskt påbrå).

Åv tärna och marskalk blev senare ytterligare ett brudpar!

Närvarande vid bröllopet var, bland andra, brudens syster Emma,
brudgummens broder Martin Schmidt,sedermera v. häradshövding och bankdirektör i Landskrona,
systern Anna och godsförvaltare Ferdinand Hjort, senare hennes man,
ett par väninnor till bruden, fröknarna Emesta Ruder och Marta Lundsten,
slutligen två läkare, en doktor Litle och en nu icke längre med säkerhet identifierbar, 
samt Edvard Eriksson från Hyllie.

Året efter bröllopet följde en resa till Tyskland där Rhendalen beskådades.

Företaget i Landskrona fortsattes.
Efter någon tid visade det sig dock, 
att tillgången på den för tillverkningen nödvändiga leran av lämplig beskaffenhet
var begränsad och snart därefter måste verksamheten av detta skal alldeles upphöra.

Nu var goda råd dyra. I sin kännedom om branschen hade emellertid  Fredrik en tillgång,
som också hade sitt värde, och denna togs snart i anspråk av Höganäsbolaget,
vilket år 1888 engagerade honom.

Familjen, som i februari 1887 utökats med en son, Walter,
överflyttade nu till en gård Charlottenborg utanför Billesholm,
där den bodde kvar tills den 1893 inflyttade till själva samhället. 

Ett nystartat tegelbruksföretag i Vallåkra erbjöd honom år 1896 en disponent-befattning,
som han accepterade, varför han överflyttade till dem for några år.

Emmellertid, tiderna var hårda och företaget såsom tämligen nytt
hade ej nått en så konsoliderad ställning,
att trycket kunde uthärdas, varför rörelsen år 1902 måste nedläggas. 

Efter ett interregnum på något år, då familjen bodde i Helsingborg,
vars läroverk sonen Walter gynnade med flitigt deltagande i undervisningen,
fick Billesholmsbolaget ånyo behov av Fredriks kapacitet och placerade honom på våren 1904
som chef för sina anläggningar vid Stabbarps gruva.
Det var där han ju en gång på 1870-talet först prövat sina krafter,
och där han nu skulle jämte makan komma att stanna till sin död 1929. 

Hos sin fader hade Walter tidigt begynt den umdervisning i levnadsvett och människokunskap
under samtidiga studier av svensk och särskilt dansk kultur, 
vilken pågick så länge de fick vara tillsammans och som var dem båda till så stor glädje. 

Efter makens död 1929, flyttade Alma över till sonen och svärdottern i Södertälje,
där hon avled av kallbrand i familjens schäslong, vid 78 års ålder.